Dumma dag
Jag är trött på hela grejen.
Idag är det enda som håller mig igång kent och tanken att boyfriend snart kommer hem. Jag orkar inte fundera på så jävla mycket annat. Jag orkar inte äta, jag orkar inte inte äta, jag orkar inte kräkas, jag orkar inte tänka på framtiden. Det här kommer mycket riktigt ta mitt liv, som "Förbluffad" sa. Men grejen är här att jag är starkare än så, jag har ändå kommit en bra bit på vägen. Okej, jag mår inte bra men jag har ett normalt bmi. Jag kräks, men inte lika ofta som förr. Jag äter inte riktigt som förväntat men till skillnad från ett år sedan äter jag i varje fall. Det går emot min ätstörning, men jag gör det - och ibland blir det för mycket och då måste jag få upp det igen. Men, jag är väl ändå på en bättre nivå än jag var tidigare.
Jag orkar inte sluta skolan, eftersom det skulle betyda så mycket problem. Jag klarar ju skolan, bättre än genomsnittet, och då känns det som om jag kan vänta två år till tills jag går ut trean och ta tag i all skit på riktigt då istället. Tills dess försöker jag få rätsida på mina problem och samtidigt komma ner till något under 50kg igen. Just nu ligger jag ju som sagt på 54-55 och håller mig ganska stadigt där. Får väl försöka skära ner på maten och sluta kräkas så kommer jag nå 50kg på nolltid. Det krävs bara viss diciplin - det är någonting jag för tillfället saknar.
Men, jag klarade i varje fall dagens kursprov i matematik. G klarar jag definitivt. Och eftersom jag egentligen är värdelös på matematik är det liksom helt okej - jag har lyckats sänka pressen jag sätter på mig själv över sånnahär saker sedan jag slutade nian. I högstadiet tog jag nästan kål på mig själv genom att pressa mig till yttersa gränsen. Jag trodde inte att någon skulle kunna älska mig om jag inte var bäst på allt. Jag har faktiskt insett, med lite hjälp från boyfriend faktiskt, att jag är värd något. Att jag som människa har ett värde trots att jag inte väger mindre än 40kg och har MVG i allt. Jag är bra som jag är, även om min dröm fortfarande ligger kvar på att nå ner till en lååååååg vikt och vara bäst på allt.. jag kan inte släppa tanken på vilken tillfredställelse det skulle innebära.
Men jag ska klara det här, jag ska bli frisk och gå ner mina extra kilo. Motsägelsefullt? Ja, kanske. Men i min sjuka hjärna fungerar det. Jag lovar. Jag ska i varje fall komma ifrån bulimin. Det har varit ett frö som länge grott i mitt sinne faktiskt. Jag är liksom beredd att ta steget och göra det som krävs för att slippa ifrån känslan av att jag måste kräkas om jag äter. Jag vill komma så långt att jag kan äta utan sällskap - jag vill inte vara som ett barn som inte klarar sig självt.
Så, bulimin ska dö. Sedan kan jag komma hur långt som helst!
Idag är det enda som håller mig igång kent och tanken att boyfriend snart kommer hem. Jag orkar inte fundera på så jävla mycket annat. Jag orkar inte äta, jag orkar inte inte äta, jag orkar inte kräkas, jag orkar inte tänka på framtiden. Det här kommer mycket riktigt ta mitt liv, som "Förbluffad" sa. Men grejen är här att jag är starkare än så, jag har ändå kommit en bra bit på vägen. Okej, jag mår inte bra men jag har ett normalt bmi. Jag kräks, men inte lika ofta som förr. Jag äter inte riktigt som förväntat men till skillnad från ett år sedan äter jag i varje fall. Det går emot min ätstörning, men jag gör det - och ibland blir det för mycket och då måste jag få upp det igen. Men, jag är väl ändå på en bättre nivå än jag var tidigare.
Jag orkar inte sluta skolan, eftersom det skulle betyda så mycket problem. Jag klarar ju skolan, bättre än genomsnittet, och då känns det som om jag kan vänta två år till tills jag går ut trean och ta tag i all skit på riktigt då istället. Tills dess försöker jag få rätsida på mina problem och samtidigt komma ner till något under 50kg igen. Just nu ligger jag ju som sagt på 54-55 och håller mig ganska stadigt där. Får väl försöka skära ner på maten och sluta kräkas så kommer jag nå 50kg på nolltid. Det krävs bara viss diciplin - det är någonting jag för tillfället saknar.
Men, jag klarade i varje fall dagens kursprov i matematik. G klarar jag definitivt. Och eftersom jag egentligen är värdelös på matematik är det liksom helt okej - jag har lyckats sänka pressen jag sätter på mig själv över sånnahär saker sedan jag slutade nian. I högstadiet tog jag nästan kål på mig själv genom att pressa mig till yttersa gränsen. Jag trodde inte att någon skulle kunna älska mig om jag inte var bäst på allt. Jag har faktiskt insett, med lite hjälp från boyfriend faktiskt, att jag är värd något. Att jag som människa har ett värde trots att jag inte väger mindre än 40kg och har MVG i allt. Jag är bra som jag är, även om min dröm fortfarande ligger kvar på att nå ner till en lååååååg vikt och vara bäst på allt.. jag kan inte släppa tanken på vilken tillfredställelse det skulle innebära.
Men jag ska klara det här, jag ska bli frisk och gå ner mina extra kilo. Motsägelsefullt? Ja, kanske. Men i min sjuka hjärna fungerar det. Jag lovar. Jag ska i varje fall komma ifrån bulimin. Det har varit ett frö som länge grott i mitt sinne faktiskt. Jag är liksom beredd att ta steget och göra det som krävs för att slippa ifrån känslan av att jag måste kräkas om jag äter. Jag vill komma så långt att jag kan äta utan sällskap - jag vill inte vara som ett barn som inte klarar sig självt.
Så, bulimin ska dö. Sedan kan jag komma hur långt som helst!
Kommentarer
Trackback
